Tacksamhet över fosterlandet

Jag skidar på isen vid Kilpisjärvi på vårvintern under coronaåret. Bakom mig reser sig det sägenomspunna fjället Saana. Till höger öppnar sig Malla naturreservat med sina fjäll. Framför mig skymtar de mäktiga bergen Pältsan och Bárras på svenska och norska sidan. Jag känner mig liten mitt i den stora naturen. Jag kommer till treriksröset.

Jag reser i historiens spår. För 75 år sedan, den 27 april 1945, skidade en grupp unga finländska soldater samma rutt till treriksröset. Pojkarna var så unga att färden kallades ”barnens korståg”. Min far fanns med bland de unga soldaterna i Lapplandskriget, men han hemförlovades strax innan de kom fram till treriksröset.

Vid treriksröset reste de unga finländska soldaterna den blåvita flaggan. Där vajade den som ett tecken på att kriget var över i Finland. Flaggan som restes vid treriksröset var en symbol för fred och frihet.

I dag, på självständighetsdagen, då de blåvita flaggorna vajar från Sápmi till Hangö udd, inser vi att vi har mycket att tacka för. Men i min vardag glömmer åtminstone jag ofta det jag har att tacka för. Hur är det med dig? Har du kommit ihåg att tacka?

Kan tacksamheten för det goda bli tydligare om den speglas mot alla krig som härjar i världen och kriser som väller vid våra gränser? Vi får vara tacksamma över vår starka demokratiska rättsstat och att skolgången i Finland inte beror på föräldrarnas förmögenhet. Vi får också vara tacksamma över att vi har så lite korruption. Inte alla länder har det lika bra ställt. I många länder stämmer Jesu ord i evangelietexten: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.”

Hur aktuella är inte Jesu ord än i dag. Varje dag överöser medierna oss med nyheter om hur “härskarna är herrar över sina folk” på olika håll i världen. Vårt medvetande fylls av nyheter om krympande demokrati och minskat livsrum för medborgarsamhället.

Jesu ord ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken” var inte bara en allmän samhällsanalys. Han underbyggde budskapet till sina lärjungar: Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare.”

De som hörde orden var fiskare vid Gennesaretsjön och en blandad skara som följde Jesus. Orden träffade dem säkert eftersom den viktigaste frågan också för dem var ”Vem av oss är störst?” Jesus påminde de blivande pelarna i urförsamlingen: ”Men så är det inte hos er.”

Jesu uppmaning gäller oss alla idag, alla som har ansvarsuppgifter i samhället och kyrkan, men också bland arbetskollegor, vänner och familjer. Jesus tycks säga till oss alla i dag: Tänk inte på vem av er som är störst och viktigast. ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” I samma anda talar även aposteln Paulus: Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Det skulle väl vara en fin tävling på sociala medier, såsom Twitter, eller numera X. ”Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” Hur skulle en sådan plattform på sociala medier se ut med en algoritm i Nya testamentets anda? Jag tror att det skulle vara bättre för alla, förutom dem som gör pengar på att skapa algoritmer som driver människor mot varandra i sociala medier.

Trots våra goda ansträngningar så når vi ändå inte alltid våra ideal. Fastän viljan finns så är köttet svagt, som Paulus säger. Jag tror att många av oss har kommit på oss själva med helt andra attityder än att tjäna och respektera varandra. Då vi förstår och erkänner det här för oss själva så inser vi att vi behöver något som vi saknar. Vi behöver nåd.

Till all lycka finns nåden. Och inte bara sparsamt, utan i rikligt mått. Guds nåd erbjuds oss inte bara under högtider. Orden i den bekanta morgonpsalmen är verkligen sanna: ”Herrens nåd är var morgon ny.”

Till sist en annan bild om vajande Finlandsflaggor. Där vajar inte flaggorna på treriksröset utan på sportläktaren. Det finländska herrlandslaget i basketboll, Varggänget, har skapat ett riktigt fenomen. Var laget än spelar följer tusentals supportrar med, som senast då laget spelade i VM-slutspelet i Filippinerna. Där viftade Varggängets supportrar med hundratals blåvita flaggor. Som ivrig bänkidrottare inspireras jag mycket också av den bilden.

Till basketlaget hör förutom Lauri Markkanen och Sasu Salin också följande toppspelare: Frederiko Frederiko, Jacob Grandison, Edon Maxhuni och Oliver Nkamhoua. De har rötter i ett annat land. I dag kämpar de på spelplanen med ett stort finländskt hjärta och bär stolt Finlands flagga på sin skjorta.

Två bilder av vajande flaggor. På treriksröset vårvintern 1945 vittnade flaggan om lättnad och tacksamhet över bevarad självständighet efter de tunga krigsåren. Flaggan uttryckte tacksamhet över veterangenerationens uppoffringar. I samma anda vajar flaggorna också i dag på självständighetsdagen.

I den andra bilden vajar flaggorna på basketläktaren som ett tecken på glädje, samhörighet och tolerans. De visar att i vårt land kan människor med mycket olika bakgrund arbeta för gemensamma mål. Också i ett allt mera internationellt Finland vajar de blåvita flaggorna i dag på självständighetsdagen.

Båda bilderna är viktiga bilder av Finland. De förmedlar samma budskap. Vi har ett gott fosterland som vi får vara tacksamma för. Vi får arbeta för landets framtid, var och en där vi är. Som vi också bad för vårt land med psalmens ord: ”Signa oss, Gud, och bevara! Mäktig är din hand. Gud, i din godhet beskydda, såsom i dagar flydda, alltjämt vårt kära land!”